Minuterna då jag hamnade att fundera om stugan vi fått i arv skulle tvångsinlösas (om Fennovoima byggde i Strömfors skärgård) var svarta.
Nattsvarta.
En erfarenhet, säg ett hopp från en viss sten till en annan, som delas av fyra-fem generationer - vad har det för värde, om man försöker omsätta det i pengar?
Vilket skulle bli "det gängse värdet" på vår fastighet, om den tvångsinlöstes?
Svaret är naturligtvis, att det inte finns någon sådan penningssumma.
Ingenstans längs Finska viken, mot inga pengar, skulle vi få en tomt där våra barns farföräldrars föräldrar ropat in sina kossor från betet innan natten faller. Att ens malla en prislapp på sidan av en sådan sak som den personliga, gemensamma historian - rötterna - är ju ett hån.
Det avslöjar, att man inte förstått värdet av det vi pratar om, överhuvudtaget.
Jag förstår, att det gemensamma goda emellanåt måste gå före det individuella goda.
Jag godkänner, att om det gäller att välja mellan att livet på jordklotet fortsätter och inte förstörs pga den stigande temperaturen, och mellan att ta all den miljöförstöring och de risker som kärnkraft som energiform innebär - ja, då kan kärnkraften tom vara det mindre onda. Och då kan tom vår personliga historia behöva offras.
Men så länge vi inte är där, så länge vi har alternativ, så länge det i verkligheten handlar om el till rimligt pris för vissa energibolag kontra vissa individers personliga historia - så länge anser jag faktiskt att värdet på individernas personliga historia är större. Det värdet ska inte behöva offras. Så länge det finns alternativ.
Alternativen kanske är dyrare, men åtminstone GÅR DE att mätas i pengar.
tiistai 6. marraskuuta 2007
Tilaa:
Lähetä kommentteja (Atom)
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti